13.10.70
jag är du som du är
jag som jag är som vi är här
tillsammans – it´s filling up the air
yet millions of eyes can see yet why am I so blind
?
nobody knows what it´s all about – too much, man
let it all hang out
butterfly butterfly…
hur kommer det sig
att allt var så
vackert på´den tiden ? och varför
visste vi inte då
allt som vi vet nu ? (now i´m
walking in the rain, tears are falling and i
feel the pain)
(ursäkta mig, jag
tror inte jag kan skriva brev
medan jag har det här
bandet på, det blir bara citat
- it´s the wrong harmony and we cant find
the key)
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
-- -- -- vi måste
ge djurskyddsföreningarna och pingstvännerna och
hattfabrikanterna
en ny mening, vi måste bära fram våra klagomål
till regeringen, jag drar
mig inte ens för att starta en revolution
-- -- --
Det är lördag
morgon. Jag hade ett appointment to keep ute på
Ågesta klockan nio,
men orkade inte ta mig dit. Det känns som
en söndag in some
ways. Plötsligt kommer jag att tänka på, att
jag som motto för
min uppsats hade ”and everybody is making love,
or else expecting
rain”. Vad vår i övrigt mycket sympatiske
svenskalärare
tycker om såna fula angrepp är omöjligt att säga,
men det är inte
osannolikt att han anser att det AVSEVÄRT höjer
uppsatsens stilvärde.
Och med tanke på vilken tafflig uppsats han
satte femma på
förra året…
dag
efter
dag
tillbringar jag i
graven.
Försöker leta
efter
mina hyllningar
and it´s all over
now, baby blue, vilket osökt för mig in på att
mitt blå
stencilpapper nu är slut. Så tyvärr kan jag inte längre
producera några blue babies
and i do believe it is going to start to rain
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
and let´s all drink to the death of a clown eller om
det möjligen
är fråga om hans
återuppståndelse ?
somebody got lucky, but that was just an accident
(directions
clear)
Tobbe.
på
måndagen
tvivlande på mänskligheten, på
mig
själv, och på att någonsin mer
höra av dig
13.11.70
många tider är underliga.
och det här är en, med ett
cohenskt skri fortfarande i
örgonen; torsdag
är kvällen sen, och
jag är trött, men tänkte jag skulle bara börja
vad som satte igång
mig var egentligen en stark plötsligt reaktion
på sisters of mercy
men jag orkar inte berätta nu ändå oh the
sisters of mercy they are not departed or gone they
were
waiting for me when i thought that i just couldn’t go
on idag
diskuterade vi
becket´s i väntan på godot på svenskan och på
något sätt slutade
det med att klassen satt och kom med förslag
på vad man skulle fylla sitt liv med för att
göra det lite mindre
meningslöst och det
var så plågsamt till slut tog jag mig emeller-
tid samman och
föreslog att man kanske skulle slå sig till ro med
insikten om att livet
ÄR meningslöst och först sedan börja fundera
på vad man skall
göra åt saken men det föreföll som om inte
alla riktigt insåg
vad jag menade oh they lay down beside me i
made my confession
to them (ett olyckligt sammanträffande, det)
Risken
är att man förlorar sin
identitet.
Ett förkortat namn
är inte
mer än en formel, en bokstav säger
mindre än ett
personligt pronomen. Tidigt på morgonen, i dimman,
gäller allting för
lika, fåfängligheten går förlorad i konturlöshet,
filosofin faller
sönder i olika grader av tomhet. Tidigt på
morgonen, när gula
löv daggklibbar vid fötterna och man tror att
berusning och poesi
ät nödvändigt
c´est la
vie ? la
dolce
vita
sorry
bout that, let it
all hang
out
faktum
är
att det förefaller som om vi har en
riktigt
fungerande
dialog i våra brev,
åtminstone är det svårt sometimes att
läsa (rather:
förstå) en del saker i dina brev utan att ha
tillgång till mina,
någon gång måste vi se till att sammanbringa
dom det skulle
troligen hjälpa mig få klarhet i en del
saker och s a s ge
lite perspektiv på alla otroliga saker vi
har skrivit – det
underliga är inte att det inte fungerar, det
underliga är att
det trots allt förefaller att en gång verkligen
ha fungerat oh could that still be really me, is there
anything that you cant see ?
here
I am
still holding on, with a handful of
words,
and a
dream
¨¨¨¨¨¨¨¨
det är otroligt,
plötsligt, utan att ens titta ut genom
fönstret inser jag
att låter heter NOVEMBER SNOW, det är
så otroligt att jag
nästan håller på att dö (kan du tänka
dig min dödsattest,
”dödsorsak: sammanträffande”?) and
when i touched her in the morning i believed that we
were
one
with the seasons and the rain
vilket regn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar