Hösten 1971 Lemansgatan 8; "man skriver numera bara för att meddela sitt överlevande"

29.8.71

 

det är augusti

det är höst

sommaren är slut, skolan

har börjat

det regnar

himlen är mjölkigt

gråvit ovanför skog och

tv-antenner

rönnbären är mogna,

nästan övermogna

någonting är slut

annat har inte hunnit börja

jag skriver berättelser

& brev

men varför skall man

alltid blanda in sig själv

skivan hakar upp sig

teet är slut

dagen har ännu inte

hunnit börja

det är en lördag

i augusti

det är grått, allt

är höst

det regnar

vänner är försvunna

i solen, dit jag inte

kan meddela mig

inte tala, inte

skriva

den sista skivan

hakar också upp sig

till slut

klockan

är fem i halv två

 

äpplena

är ännu inte riktigt mogna

ännu, lite sura

som för tidiga morgnar

köket är tyst av musik

i trädgården

hänger tvättlinorna halvsträckta

regndroppsskimrande

det sista

körsbäret

klamrar sig fast vid trädet

krampaktigt

ingen lyssnar

det är augustihöst,

regnar inte ens längre

och den trötta vimpeln

sträcker sig från flaggstången

och mäter vindkasten

över tom gata

  dammet

samlas över skivor

och skrivmaskinstangenter

knastrar i högtalare

alla är försvunna

har gått under

den fuktiga

jorden

med solsken under paraplyerna

det är en mörk och stjärnklar dag

i augusti, och tallrikar

och röra på diskbänken

trött grå lördag

utan bilder

en orakad och knastrande

eftermiddag, långt från

broar och oceaner

inte riktigt lika långt

från snön

inte riktigt

och när himlen speglar sig grått

på jorden

 

och det är ingen dikt

är ingen besvärjelse

är ingen hemlig dröm

är ingen dyr filosofi

är ingen konversation

för du vet

man skriver numera bara

för att meddela

sitt överlevande

eller eventuellt ngt annat

eller hur ?

för övrigt har visst

solen börjat skina

 

it´s not aimed at anyone

 

 

yours dreadfully

med varsam hand, som

arkeolog eller konservator

eller något annat,

vad vet jag

???

                  TOOBBE

                                        T j så&så många månader för mycket

 

 

2.9.71

 

 

ursäkta mig, men nu skriver jag början

på ett nytt brev till dig, det andra, men

saken var den att jag hörde något ur en

en sång som inte går att skriva till någon

annan, tror jag, och så har jag läst dina

brev, eller för att vara exakt: några av

dina brev, från den där långa tiden mellan

februarilov och påsk, och

det var en rad som går så här:

i wanna live with a cinnamon girl,

i could be happy the rest of my life with the

                                        cinnamon girl

 

-och jag som alltid undrat vad han egentligen sa ?

 

& vem är egentligen den här trummisen ?

                      dewey martin?

 

 

 

 

det var allt för den här gången.

 

¨¨   ¨¨¨¨   ¨¨¨¨

 

i know you´ve heard it´s over now. stories

of the street. jag tanker på saumur

- fråga bara inte varför. and where do

all these highways go now that we are free ?

why are the armies marching still, that were

coming home to me ? evigheter sedan jag horde

den här skivan, strängt taget evigheter

sedan jag egentligen var hemma, ”på

väg hem måste man – förlåt mig –

passera sig själv”. har du någonsin

passerat dig själv? and i ask you who i am ? oh take me

to the slaughter house i will wait there

with the lamb. cohenska tankar. kärlek och purgatorium.

and lost among the subway crowds i try to catch

                                            “your”

eye

bruce was forty-two years old.

 

 

4.9.71 (29.8)

 

 

                      tillbaka hel och ren och ny och

                      friskutsprungen och glömt bort

                      alla ljuvliga formuleringar som

                      överföll mig i badet utan några

                        som jag glömt (ha) och edvard

                      persson på skivspelare och hur

                      håret faller ner i mina trötta

                                                        ögon.

 

de där

glasögonen

är en av de få saker

som just nu kan göra mig riktigt och uppriktigt

                                            ledsen

 

och vissa genomskådande

          ögonkast

om att jag har misslyckats,

     (senast var det visst

          zero

- kan man tänka sig - )

 

      jag hade ett litet citat jag skulle skriva också

        och det skulle vara genialiskt, men nu

                            minns jag det inte

 

 

samt

apropå helgondyrkan, ögonblickspoesi:

”jag dyrkar andra helgon nu

många andra, fler än du

jag vänder mig och vart jag ser

-där finns många många…fler” (haha, observera

uppradningen av dubbeltydigheter

och vitsar)

(mel: both sides now.)

 

¨¨¨¨

4.9. (samma brev)

      tack för brevet förresten

     här är den fjärde september, en månad

    sedan – herregud är det inte längre ? – sen

    regniga och avlägsna dagen

      från saint malo till quiberon

       och allt det där du vet, det var för övrigt

        fullmåne i går eller idag, det tycks också

         stämma like the pieces of the jigsaw

         cling together fall apart etc eller alla

           bitar faller samman som du uttryckte det

            tack för brev förresten

 

¨¨¨¨

i morgon

är det ett år

sedan en av mina berömda

Händelser. och idag

alltså. och dessutom

i morgon en månadsräkning. jag

orkar inte trötta ut dig med att

berätta om vad. jag tröttar

i stället ut dig med att inte.

men du är kanske

härdad.

 

allt är inaktuellt

 

it was a normal day.

 

det regnar. inte

 

mina bekanta

- av olika sort

och kvalitet – som såg

dina dvs dina bilder

häromdagen

påstod att de var bra. det

framgick inte hundraprocentigt

om det var motiven eller själva

                                       fotograferingen

som avsågs, men man får

förmoda att det var

det senare

som avsågs, inte

för att ens jag längre bryr mig om.

jag stänger in mig och lyssnar

på bob dylan och david ackles

och går på allmän avgiftning.

och har inte

avlidit

ännu. detta är emellertid

möjligen bara en tillfällighet

förmodligen bara en tillfällighet

 

 

8.9.71

 

nånstans här börjar jag med fåglars lätta spår

i vattnet, här börjar jag alltså att försöka att

förklara, någonstans i närheten börjar jag med

böjt huvud och öppnade ögon, började kopiera och

                                            komponera

 

efter denna poetiska inledning

övergår dagen sakta i allvar, and in the night…

sjunger peter daltrey ur min radio.

 

jaha det är alltså den sjunde september i detta

av herrans onåd eller oherrans nåd, dag av

träningsvärk i min ben och mulen himmel, av att

strax börja jobba och retroaktiva utbetalningar,

 

rain hail sleet snow it´s hard to understand..?

 

                      tabellen ett år sedan

                      håller en måndag med

                      studiebesök på daghem

                      och lekskolor och med

                                            brev.

 

                      och en månad var alltså

(fjärde quiberon, femte saint jean de monts,

sjätte saumur, ja, och alltså) chartres, ja,

var biskopens trädgård i lätt luftigt regn,

samtidigt som en lätt och avlägsen solnedgång

långt bortom andra sidan katedralen, som du

märker har jag fört anteckningar om detta länge..-

 

ja visst var det värt…”något”.

 

¨¨¨¨¨

ja jag hörde att du fick ett getingstick på

vägen ner till göteborg men skriv det gärna

en gång till för att vara riktigt säker,

                      (s k sarkasm)

                          (   ?   )

¨¨

det här med kusin kommunisten tog

jag som gammal pålitlig reaktionär

mycket hårt. jag är bara ett vanligt

gammaldags schizofrent tvärpolitiskt fall.

f ö kan noteras att den kommande förkortningen

av värnpliktstiden är en fälla för att lura

lata odedicerade värnpliktsmotståndare

att göra lumpen trots allt, och det är

inte absolut uteslutet att jag kommer

att gå i den fällan. sju&nhalv månad är

i alla fall sju&nhalv månad mindre än

femton månader

 

jag håller på att bli gammal

jag håller på att bli religiös,

meddelas endast på detta sätt,

en gång i halvtimme

 

 

 

26.9.71

 

tja det var väl förmodligen

det att jag blev ganska stött

över att du adopterade en av mina

självironiska formuleringar dvs du

applicerade den också på mig.

     och det är vad jag försöker

     undvika genom att använda sådana

                                            själv.

 

sedan att jag numera tillhör

aktivistgrupperna för att starta

elevråd och framför allt stoppa

  SÖ:s nya betygssystem.

 

     jag, av alla !

 

”undertecknad avvisar härmed SÖ:s

 förslag till nytt betygssystem

 och kräver förlängd remisstid”

 

                                  T.

(läs om det om du kommer åt)

 

 

           p  s.  pink floyd var som det stod

i DNs recension tråkiga och okoncentrerade

och nonchalanta och började för sent och

halva sveriges poliskår stod fem meter

   till vänster om mig.

 

        saucerful var bra, också nu, men

                      inte jämförbar

 

15.10.71

 

 

play with fire, någon gång i maasholm, 1966

 

tack för edert brev i går dennes, det var ett

vänligt och stillsamt brev, även om jag inte

fattade så mycket av vad som stod i det

jag har skrivit ytterligare ett brev till dig,

men stoppat det i byrålådan. jag har ringt ungefär

femton gånger, men måste ha mints fel telefonnummer,

 

det är en torr dag, den tolfte oktober

jag är sjuk, dvs hemma

det liknar tiotals andra gånger, dvs imitation

 

jag har fått ett brev

det är faktiskt det första livstecknet från dig på

evigheter, jag tror att det är bortåt två veckor,

men än sen då ?’

 

ett brev handlar om en massa saker som jag inte vet

vad de är, en massa människor som jag egentligen alls inte

känner, en sån massa okänt.

lightfoot sjunger.

if anyone can save us now mariechristine it is you..-

¨¨¨

det är, som du marker, på väg att ta slut här,

jag  begär inte längre något medskapande, det är

inte nödvändigt, min litteratur

är på väg att ta slut,

kanske är det bara en fråga om tidsbrist,

eller vitaminbrist i detta känslolösa tidevarv.

jag vet inte. jag bryr mi inte längre om.

jag skriver brev och väntar mig ingenting

jag skriver brev när jag får tid.

jag sitter med mina dagbokstankar och väntar på snön.

jag sitter med mina gamla drömmar och väntar

på helgonen jag trodde skulle rädda mig.

jag läser de andras poesi, lyssnar till de andras

sånger,  registrerar de andras drömmar och förlitar mig

på nirvana, jag gör fruktlösa försök

att krypa in under höstlövens snötäcke,

här – vid detta ytterst melankoliska stadium – kan

du tillexempel, ja: utmärkt väl, läsa den där gamla

slitna dikten från förra augusti, den som börjar ”ja

mitt ansikte börjar blekna nu”, nånting..-

eller gärna för mig något annat. jag

bryr mig inte om.

 

but sometimes it´s hard to be a –

 

 

 

alltså: jag har lagt ner rätt så mycket möda

på det här brevet, fast förstås utan att arbeta om

och upprepa, så om du vill läsa det om igen, från

början, något mera uppmärksamt den här gången ? det

är inte farligt, jag har varit på gott humör

 

 

                      alltså:

ja det är klart när du ändå har hunnit så långt –

    ”jag arbetar mig på omvägar fram till

          sanningen: genom att förråda

          mina lögner

och minns: revolutionen börjar med fågelsång.

 

 

            silence

for a weary mastermind

 

 

           TOOBBE

 

ja för att lura alla andra har jag börjat tala sanning

 

 

 

 

                                            ”sanning” ?

 

 

                                            ha ha ha

                                                 haha

                                                 ha -

 

18.10.71

 

ok take three.

jag skulle ha berättat en historia, en söt och sedelärande, men fick ingen fason på den, och lika bra var väl det, för den innehöll ingenting. Och jag menar inte: ingenting av värde - för jag har läst filosofi och vet att det inte finns några värden – men bolkstavligen: ingenting.

du har skrivit mig ett brev, ett ytterligare vänligt och behagligt brev, ett sådant man tänker tillbaka på, kanske tar fram ibland för att försöka återkalla någon sorts stämning, kanske för att njuta av den tjusiga dekoren, möjligen fundera över vaddet egentligen stod på baksidan, det man inte kunde läsa.

jag noterar med oförställd glädje att det tar dig nästan tre sidor att komma fram till något egentligt meddelande, om man då räknar bort nallen som blivit halvt ihjälbränd – för det är ju knappast ett egentligt meddelande -. jag undrar om detta är något du lärt av mig, vilket verkar osannolikt, eller något du kommit på själv, vilket verkar nästan lika osannolikt det.

---

the ways of winter.

ja vad gör man?

vintern kommer med sin skräck, kommer obeveklig med sina stapplande morgnar utan stöd, kommer med sin is och sina exakta spegelbilder, med hunger och sina ensamma vissna träd, med sina ändlösa katakomber, med vinden som den försökte omsluta, med ensamhet,

ja vad skall man göra ?

storslagen tystnad och något tv-program ersätter svar.

 

ja, detta är min tredje maskinskrivna höst,

den tredje upplagan av därtill hörande oktoberdepression,

den första var en där allt var nytt, där jag samlade förbindelser och läste beautiful losers, satt på fiket och undrade vad det var, en som jag inte – löjligt nog och efter bara två år – minns mycket av. den andra, förra hösten, var en tom ”rymd för ingenting” där jag – men varför berättar jag detta för dig nu ? – förde mina anteckningar i kollegieblock och formulerade storslagna planer på en framtid, en som väntade på att få leda fram till vad som hände, zero, efterdagarna, julgranar och religiositet, b, det nya årets stora tystnad