20.8.70
så: det är enkelt, en svepande rörelse med
högerhanden, upp
med vänsterhanden sväng grip tag kasta
iväg papprena till
skakapparaten, och igen samma procedur
gång efter gång man
hinner vänja sig hur mycket kan det
vara kvar till
lunch en halvtimme högst ? om jag inte ser
på klockan går
tiden fortare barnsligt ja men det fungerar
faktiskt, och ett
papper fastnar i skakningen ah jävlar
och med
vänsterhanden utan att avbryta högerhandens
glidande det sista
måste fungera skall jag dricka kaffe eller
te eller choklad
till lunchen
”elisabeth kramade
gräddsfinxen i sin högra hand
omsorgsfullt och
metodiskt besprutade hon hans ansikte. Hon
fortsatte med en
hela mjölk, duschade på ordentligt och halsen
utan hänsyn till
den nypressade kostymen eller husets enda
nytvättade skjorta
han satt orörlig.
Han tänkte på jungfrulighet. Den passiva
kvinnan förlorade
sin jungfrulighet när hon lät våldet ske
friheten har sin
egen oskuld”
tre ballonger hängde på
väggen. De var fastknutna
med tunna trådar
till var sin spik, tre ballonger med var
sin färg: till
vänster en röd, i mitten en gul, till höger
en grön, och
ytterligare ett steg åt höger det öppna fönstret,
den fjärde färgen:
den blå sommarhimlen
men inför hans ögon blandade
sig dessa färger med
varandra, han
uppfattade allt som ett enda ljussken
visst undrar också jag ofta
vem jag är; hur skulle jag
kunna undgå att
göra det; en gång en söndagkväll tyckte jag
mig stå ensam
alldeles ensam absolut ensam i en väldig rymd som inte
ens kunde mätas med
ögon. Jag vacklade, och förlorade tron på
allt jag ännu trott
på; men kanske återvann jag i gengäld
en smula av min
förlorade tro på mig själv
i tomheten finns
inget som skymmer, det är också en sorts klarhet
”en gång skrev jag en historia
där det förekom en människa
som kände sig som om han stod
mellan två speglar
och förlorade sig till allt längre bort
i tusentals
speglingar, och denna samma känsla är det väl
som rör vid mig nu
medan jag sitter här i mitt eget förskjutna
perspektiv,
hängande mellan en tid som redan har försvunnit
och en som ännu
inte börjat
egentligen var det
här från början ett försök att få dig att
börja gråta; men nu
försöker jag inte ens längre
att
förvåna mig själv.
Det
är rosendoften
som är det
betydelsefulla, eller hur, mylady?”
oh i could wreck my brain
trying to explain where it is
i think that we are heading so now i´m standing at the
corner
lost in the things that i say all lies and just why
did summer
go son quickly was it something that i said what am i
supposed
to do now i could not see for i was blind my life i
gave to
keep on living
ensam ensam som en pelare på slätten plugged
in his amplifier and began to sing why are you so
quiet now
standing there in the doorway sitting by the window
waiting for
the rain i´m just playing my game and i guess you´re
playing it
too well go ahead and play it through day begins with
morning
sun my pictures are all torn around my feet
now that you are here welcome to my kingdom a step out
of line
they come and take you their way just what the truth
is i cant
tell anymore in the autumn of my madness which in
coming wont
be long for the nights are now much darker and the
daylights
not so strong and the things which i believed in are
no longer
quite enough still i write it down it might be read
and nothing´s
better left unsaid only sometimes -- - - it´s hard to
see
oh i could wreck my brain trying to explain i don’t
know what
is real i cant touch what i feel oh teachers are my
lessons done
and so you see i´ve come to doubt you see what you see
see seldom what it is a red rose red and where do all
the highways
go ?
no poem depicting painted faces on the bed
empty prayers to be inside us when the love is dead
¨¨¨¨¨¨
sommaren är slut
obevekligt obönhörligt slut
(jag tänkte säga till karin: i söndags höll jag på att
göra slut på alltihop)
själva anteckningen om detta är emellertid ett förräderi
mot allt som är och var och kommer; liv och tankar och
villfarelser
drömmar är emellertid en annan sorts verklighet
23.9.70
21.9 – 23.9
they say that richard cory owns one half of this - - -
Ursäkta att jag
använder ett blatt papper till direct anföring
söndag kväll: vi vann, sa marcus
(mothers and fathers at home they will
cry)
slogan: your father
is a motherfucker
lördag kväll: “det
var som en hinna over alltihop” Du har fått
en tämligen
omfattande rapport i förra brevet, men den
var kanske inte så
klartext-”ig”
felet med att inte
totalberusa sig
när man går på
skiva
är att man är
tvungen att ansvar för sina handlingar
efteråt
(jimi hendrix död)
-
- -
let´s start a brand new story
now, my love, right now
(this world has lost its glory..) men försent, “när
silverduvan
äntligen
löstes
var hans vingar redan brutna…”
(you think that i dont even mean
a single word I say; would you believe that i´m in
love with you)
vad mina röriga
brev beträffar: jag
är, det erkännes,
en smula fascinerad av tanken
på en prosamaskin
Problemet är att
bevara det personliga intresset hos läsaren, eh?
vilket
jag ibland misslyckas
med
(when i look in
your direction)
¨¨¨¨¨¨¨¨
i wish the sun would never go
down
sky of red sea of blue
dreaming less of you
(would you believe: i´m in
love - - -)
Men nu har det gått
så långt att inte ens jag
själv längre tror
på vad jag säger ? and though i ask
noone explains
Toobbe
Torbjörn jacobsson
197 skeptiker utbrytarpoet och en smula
amatörkung, med
citatsammanställning som speciellt specialitet
mystery his rebirth each second: house of four doors
en bagatell på två
månader och tjugoen dagar kvar till lucia
(timothy leary is not dead, and he´s not even outside)
25.9.70
23.9
på
kvällen
scen: jag är på väg
från fik till skolan
(the narrow way)
en av de Sista Stora Optimisterna
överfaller mig,
frågar: harru nå brass ? vilket jag
alltså
inte hade; det är
inte första gången det händer
ser jag sån ut ?
(my portrait makes me seem to look quite…. sane?)
sanningsenlig?
och hur jag
förbereder det hela förhållande vis noga, rent mekaniskt
sett kan egentligen
inget hindra mig, någon frågar mig,
tvivlande: varför ?
jag får tag på ett
brev som jag skrev från göteborg i påskas,
gudvet hur det
kommer sig att det plötsligt befinner sig i mina
händer (läs det
här, säger jag, och räcker det till henne)
och fortsätter
att putsa mina
anordningar - - -
varför jag inte
fullföljer det hela vet jag inte
men
trots den oerhörda
chockeffekt som insikten om vad
jag gjort eller
åtminstone tänkt göra hade
var detta som sagt
inte det viktigaste eller ens det eller ens det
näst viktigaste som
kunde hända mig den morgonen
---- ----
när jag senare kom hem, och så småningom läste vad jag skrivit
på
lördagsmorgonen
blev jag ytterligare skrämd, där fanns
så exakta förutsägelser om vad som skulle hända, hur jag
skulle känna mig
---- ----
det var också denna morgon, den sjätte september, som
jag insåg att för att få en riktigt fast grund måste man
låta sig sjunka till botten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar