10.9.73
Det regnar eller regnar inte i september,
en dag av absolut…
, nä jag vet inte –
Loudon Wainwright
sjunger och lurar mig att
avvika från programmet, och det
melankoliska
regnet lurar mig
att avvika, människor jag mött lurar
mig att avvika,
allt –
Ett stilla regn på hösten och alla sånger
är så vackra,
inget annat än det
mycket privata existerar
Detta är mitt sätt att förråda
revolutionen
Jag har det: det
finns nåt magiskt mystiskt över
dagen, man anar sig
vara något på spåren, något
melankoliskt,
kanske skönheten, svårmodigt Det kunde
inte vara privatare
Jag saknar det där oåtkomliga, det jag
tycker
fanns förr mellan
människor, något outtryckt,
ett hemligt
samförstånd –
Det fanns, men det finns inte
Paradoxalt nog
tycker jag att relationerna mellan
Människor nu är
enklare, entydigare Somliga strävar,
andra strävar inte En del svävar; och några av oss
har tecknat kontrakt med underjorden
Detta hindrar inte
att det är rörigare nu än förr
Men det är givet:
man ser klarare, men hur skall man
kunna hålla reda på
allt detta man ser ?
Sådana
är mina reflexioner, i regnet,
och jag inbillar
mig som sagt att jag är nåt på spåren
(denna sida är
invirad i ett brev till mig undertecknat Helle)
-----
Är det verkligen fred vi vill ha ?
Är det verkligen
revolution vi vill ha ? Hur ställer ´du dig
till en r-revolution?
Eller trotskisterna
?
Revolution, fred, ord
Trygghet
solidaritet jämlikhet broderskap demokrati
Man kan invända att det är inte ordet man
arbetar för,
utan begreppet,
målet ”Men är det egentligen en
invändning ?” ?
¨¨¨¨¨¨¨¨
”I long for purgatory and release”
¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Peter Yarrows låtar
är nästan för mycket just nu
Nere i skolan testar de ringklockorna
Nere i skolan
Jag har inte
tillräcklig disciplin för att studera nu,
är jag rädd, det verkar
inte bra Hur skall det gå ?
Nere i skolan testar de klockorna
---
Vacker musik Det är tråkigt att det perfekta inte
existerar
Det finns alltid en
våning ovanför den sjunde våningen
Det finns alltid en
himmel över den sjunde himlen
Det finns alltid en
värld över din egen
¨¨¨¨¨¨¨
Sedan ringer telefonen igen och för mig
ut i en kväll av
spekulationer och samtal Så natt och
något mycket
närmare, men ensam
När jag bestämde mig för att hålla den här
lägenheten
trodde jag inte att
jag skulle sitta här ensam en
fredagkväll så ännu
i början av hösten Men det är sant
naturligtvis att det är av eget val, i
någon mening
Och likväl: jag
trodde aldrig att jag någonsin skulle
behöva träffa ett
val med såna kosekvenser ”Aldrig
någonsin”, men jag inte, men att jag så snart5
Men jag klagar inte
Eller
(but oh when i think of the tall
pine trees growing, the silver mists of snow all
around me
blowing, i miss the gentle time, ja,
vad som
försvinner)
Ändå är det inte människor man saknar, det
är
situationer
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Det regnar eller inte i
september
Det kan annars vara något annat –
And she said; aah, come on
now,
why don’t you ask, why don’t you
ask
for just a little bit more ?
-----
Nancy Nancy kan få mig att tänka på A Fråga mig
inte varför
In
the hollow of the night
In the
hollow of the night
In the
hollow of the night
Det är host Jag skall ringa tlll F Leonard sjunger
Jag skall ringa
till F Det är höst –
In
the hollow of the night
1.10.73
Hela brevet – skrivet på ett ovanligt smalt papper
a long way from belfast city too,
sjunger
van morrison och jag
sitter här igen,
a long way from everywhere,
i min ensamhet, en lördag som inte blev
vad den för ett ögonblick
lovade att bli,
utan bara en långsam trött
dag mitt i
en långsam trött höst och vad har jag
här att göra?
höstdagsdepressionen, ja och
alltihopa, känslan av
något förfelat,
av ett förfelat allting,
känslorna ekonomin studierna tankarna
i förfärlig oordning, du
vet
väl ungefär, fast jag har
kanske mera
utpräglad disposition åt
det hållet
än du,
jag har försenat fallit ur
den
småborgerliga ramen och aldrig riktigt
funnit något fäste i någonting,
allt detta är sånt som du
vet,
men jag berättar det ändå,
för att urskulda min
sinnesstämning, för att ha
något
att skriva,
van morrison sjunger,
en dag stod jag som sagt
på en gata i amsterdam och
läste om
van morrison i melody
maker, i amsterdam, solen
sken,
detta tänker jag ofta på
men jag tror inte att det har någon
betydelse
då var jag
tillomed ensammare än nu
ja tillomed ensammare än nu
fast
blåsjukan ansätter mig,
fast
hösten faller över mig
fast
alla änglar är döda
ja för det är de,
alla
änglar är döda, och min säng
står
tom och ensam – ungefär som jag
själv alltså, eller i någon
magnacarta-sång – och jag har tappat
längtan att göra något åt det, nej jag
vet inte, igår trodde jag
att jag funnit
något, återfunnit något, återvunnit något,
men icke, alldeles icke –
kort sagt: jag äts långsamt upp
inifrån av höstens likmaskar
och nu har jag ingen lust längre
att göra något år det,
jag är minst av allat nöjd med
situationen som den är
men har ingen kraft,
hur skall jag säga det, metaforer var
håller ni hus,
de fåtaliga utvägar som finns har jag
jag ingen lust att gå,
och således sitter jag kvar här,
alone and slightly blue,
du vet –
tiden går, van morrison sjunger
sedan skall vi åka till göteborg
och jag har inga pengar,
har ingen kraft, som sagt,
och inga pengar, dina tvåhundra får anstå,
hyran måste måste jag måste jag
betala, telefonräkningen,
åka till göteborg,
mat, mat, mat
måste få studielånet,
måste VAKNA
!
där har vi det, jag går
sömngångare här och
mumlar, måste någon gång vakna,
måste se, det här går inte längre, men alla
människor är drömbilder –
odysseus besök i
hades – och jag kan inte hålla dem
kvar, tror att man håller
i någon och så
är det bara dimma, och
inte en besvikelse,
ibland inte ens förvåning,
bara dimma – bara
något mer är inte att säga,
är bara ett trött
livstecken, är bara
en höstkväll, nu nästan
utan ord, mycket trött och
jag
vet inte,
and it´s almost independence day,
det var
det fjärde juli i eksjö,
exioe,
en onsdag.
här sitter jag och Gud
hjälper mig inte
Amen,
strax har van sjungit
färdigt
T.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar