6.9.72
fredag tillbaka igen, flygande start,
intet är som väntans tider,
sådär, ja: vårflodsveckor,
knoppningstider
Bandspelaren bestämmer
själv när det skall bli musik eller
inte. Skivspelaren måste
ha draghjälp för att komma igång.
Skrivmaskinen luktar illa. When softly she will explain
just exactly who was to blame for causing me to go
insane
and blow out my
brain. Country joe är ikväll på kåren, kanske
just nu, och jag är
inte där. Mina svepskäl är följande.
jag mår dåligt
(huvudvärk,
terror)
jag har inga pengar
sällskap
obefintligt
tiden
går
Det verkliga skälet är som du förstår
lättja, rättare
oföretagsamhet,
samma oföretagsamhet som medfört att mitt
skrivbord – och rummet
överhuvud – är i kaos, att jag
ännu inte börjat
jobba, att jag inte köpt någon av all
förbannad
kurslitteratur (belöper sig till cirka niohundra,
NIOHUNDRA, för
fyrtio poäng), att allting flyter,
att blanketterna
för studiemedel ligger oifyllda bredvid
skrivmaskinen,
under forums lathund och en postsparbanksbok på
vilken jag redan
för två veckor sedan borde satt in minst
hundra kronor.
Att inget händer.
Att jag bara är
halvvägs igenom malte laurids brigge och
bara två
tredjedelar genom den rasande grisen.
Medan däremot min
toblerone är nästan slut.
Att allmän spleen,
alltså.
Frånsett detta är
det den kväll då LO kräver en minskning,
en radikal
minskning, av invandrarströmmen till vårt kära
fosterland, är det
DET som kallas för den solidariska
lönepolitiken,
möjligen ?
för övrigt ringer
telefonen: det var inte till mig.
intet går
upp mot den besvikelse
som alstras av ett telefonsamtal till
någon annan. Det
skulle i så fall
vara en tom postlåda.
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Applåder, visslingar.
Skall jag städa
mitt rum, skall jag taga vara på min broder ?
And i wonder, did the truth pass me by, or did i
just not see what was right before my eyes.
Varför skulle jag
städa. För att tänka, för att finna ut
något att skriva,
meddelanden ? Ett bra svar.
¨¨¨¨¨¨¨¨
Längst ner under
papprena och böckerna på skrivbordet ligger
små stenar, nötta
pinnar, mynt och knappnålar, enstaka
intorkade blommor,
saker som en gång haft ett värde och någon
betydelse, symboler,
minnen och påminnelser. Jag slänger
det mesta. Bränner en
blomma; det luktar illa.
Jag tänker: det
förflutna är den mest påträngande ägodel
jag har. Välformulerat,
intetsägande. Undrar om olympiautsänd-
ningen börjat igen
?
There was a road as once i saw.. the autumn such a.
En förbannad känsla
av att något fattas. En känsla
man aldrig kan
springa ifrån
Nästa dag. Några
ord. Acting much to well and
procrastinating
Femte
september,
The autumn such a dream of gold and all must
end in this.
Våra progressiva arabiska vänner har
visat att du har
rätt, att Tyskland fortfarande är ett
omöjligt land att
leva i. För judar.
Allah Ahkbar.
--
långt senare,
vad är det för fel
på världen ?
igår talade jag i telefon med al stewart.
På tv säger en
röst: ”för de flesta innebär hösten
att livet tar slut”.
Jag har blivit så förvirrad.
De senaste dagarnas
omtumlande händelser har gjort mig
så förvirrad
Man kan ju inte gärna skriva poesi om det.
Vad gör man. melankoliska pedagogisk
resignerade
överflödiga frågor.
Jag skriver detta nu.
T.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar